Ibland så sjunker jag nästan för djupt ner i tankar om min barndom och uppväxt!
Oftast så börjar det med att jag känner mig matt, trött och allmänt less. Sen blir jag småförbannad och grinig inombords, det känns nästan som jag faller ner i ett djupt hål. Tankarna vandrar om hur omvärlden vakade över mig som barn. Det enda ljuset i det mörka helvetet är min mormor. Sannie Ljung, Du var en fantastisk mormor! Utan dig så hade jag suttit i fängelse, varit död eller missbrukare! Tyvärr fick du ingen hjälp, utan du fick stå ut med en alkoholist som karl, en svårt sjuk dotter, en dotter som knarkade och en son som gömde sig för att slippa lida. Sen kom jag och du fick vårda och fostra mig. Du är den enda vuxna människa som betytt något viktigt under hela min uppväxt! Cancern tog dig redan 1989 men du lever i mig för evigt! Jag kommer i vår pryda min kropp med en stor tatuering rakt ovanför mitt hjärta för att hylla denna fantastiska människa!
R.I.P mor och mormor Sannie Ljung, jag saknar dig så förbannat….
februari 19th, 2009 at 4:42 e m
Så tragiskt att detta skedde och så frustrerande att inget kunna göra åt saken *suck* Ja hoppas att du snart mår bättre och att allt inte känns lika tungt som nu! Tänker på dig!
februari 19th, 2009 at 8:33 e m
Va fint skrivet Robban!
februari 24th, 2009 at 7:48 f m
Kramar om dig vännen Kramis